Etikettarkiv: Stamcellsdonation

Strimmor av ljus

Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.

Winston Churchill

Strimmor av blekt ljus silas genom persiennerna och träffar ansiktet och en del av lakanet på sängen. Doften av sprit känns i hela rummet. Andningen låter tung och ansträngd. Mellan andetagen kan man om man anstränger sig höra The Wind Of Change med Scorpions strömma från högtalarna. Klaus Meines stämma är verkligen unik och gör sig bra i ballader som denna. Det är i mitten av december, snart Lucia, och i fönstret hänger en vit adventsstjärna i modern design, fast den är inte tänd ännu, kanske för att inte störa. Då och då skymtar jag människor i vita kläder skynda förbi utanför rummet, några kommer in med jämna mellanrum och talar tyst med varandra. Mellan klockan tolv och två på dagen är det för det mesta tyst och mörkt.

Trots din storlek ser du så utsatt och sårbar ut där du ligger min lillebror. Ibland gläntar du på ögonlocken, ibland försöker du säga något. Din stora hand känns svag när jag håller den, ibland försöker du kraftlöst att krama min tillbaka. Jag gråter när du inte ser. Inför dig försöker jag alltid se positivt på de små framsteg du gör och talar inte högt om läkarutlåtandena som då och då får en att kastas mellan hopp och förtvivlan.

Det var ju när våren var som vackrast du fick beskedet. Det ofattbara. Cancer. Ja, man värjer sig från att uttala det. Bara ordet får en att känna obehag. Denna djävul till sjukdom hade du nu i ditt blod och i dina lymfknutor. Redan första gången jag besökte dig där på Helsingborgs lasarett var färdriktningen utstakad. Efter ett antal behandlingar med cytostatika ville man till hösten, om allt klaffade, transplantera blodbildande stamceller från mig. Efter en sådan transplantation blir man väldigt dålig under lång tid eftersom behandlingen, som utföres här på Universitetssjukhuset i Lund (och enligt läkarna är den tuffaste som finns inom svensk sjukvård), inkluderar strålning och cellgifter och raderar ut all form av immunförsvar. Många risker, men enda chansen att bli frisk.

Tre veckor på intensiven nu. Du är omtöcknad och ibland långt borta till följd av smärtstillande, antibiotika och allehanda preparat. Det är något med lungorna som gjorde att du fick lämna ditt rum på hematologen och komma hit. Fortfarande kan ingen säga om de är infekterade  eller inflammerade eller om det kan vara en reaktion på stamcellerna som gjort att du behövde respiratorhjälp en hel vecka. Nu har de i alla fall befriat dig från slangarna du haft ner i lungorna och du andas för egen maskin igen! Ett virrvarr av slangar går fortfarande in och ut genom din kropp med olika vätskor och lösningar och på huden sitter elektroder och sensorer för hjärtverksamhet, blodtryck och syreupptagning. På monitorn ovanför din säng kan jag följa dig andetag för andetag, hjärtslag för hjärtslag. Du får kämpa varje sekund, varje minut dygnet runt. Och som du kämpar!

Det som inte syns på monitorn försöker jag förgäves läsa av i personalens ansikten. Alltid lika positiva, alltid inriktade på att få dig frisk. Sköterskan kör hårt med dig med små träningspass för dina lungor och muskler. – Du skall ju inte vara här, vi skall försöka få ner dig till avdelningen igen så fort som möjligt och vi vill ju att du skall ha permission och få komma hem till Jul, säger hon. Små strimmor av ljus att ta tillvara på och som gör att man uthärdar i detta evighetslånga decembermörker.

Klockan är efter två. Pappa och Ingela, kvinnan vid din sida, både bildlikt och bokstavligt kommer tillbaka från lunch. De sitter outtröttliga dag efter dag vid din säng och försöker stötta dig på alla sätt och vis precis som de har gjort varje ända sedan i maj då mattan rycktes bort under fötterna.

Ja, allt ställs verkligen på sin spets och vardagens problem och bekymmer känns plötsligt väldigt små och futtiga. Det här är kampen för överlevnad i dess enda riktiga bemärkelse. Ännu återstår en lång väg på resan du ofrivilligt gett dig in på. Vi säger hej då för denna gången och jag ger mig motvilligt av hemåt och upprepar i tanken som ett ständigt pågående mantra; Kämpa! Kämpa!

Skyndar genom ett gråmulet Lund mot centralen. I ögonvrån mellan alla människor skymtar jag löpsedlar som skriker om regeringskris och om vad som spås att bli årets julklapp. Livet stannar inte upp utan fortsätter att ständigt rusa fram, precis som landskapet utanför fönstret på tåget som skall ta mig till Helsingborg igen. Jag sätter mig ner och inom mig upprepar jag mitt mantra, och hoppas att kanske, kanske kommer du hem över jul. Små strimmor av ljus tränger genom molntäcket i väster. Ja, det om något skulle vara årets julklapp.

Taggad , , , ,
%d bloggare gillar detta: