Kategoriarkiv: Betraktelser

Lesbos Augusti 2016


Kalimera! God morgon!

Här sitter jag som en annan Ernst barfota i skuggan av ett citrusträd med trögflytande starkt grekiskt kaffe i koppen. Enögda hotellhunden Sture (som egentligen heter något annat) har kommit för att hälsa på oss som han gör varje morgon innan han lägger sig och flämtar av värmen. Snart är det dags att resa tillbaka till verkligheten därhemma igen. En vecka går obevekligt mot sitt slut. En vecka fylld av intryck – och insikt. Härliga dagar med bad i kristallklart vatten, god mat och en massa möjligheter till upplevelser i form av historia, kultur, sport, natur eller bara att vara. Allt detta på denna lilla plats på jorden.

Men det finns ju en annan verklighet bortom de vackra solnedgångarna också och det är något som invånarna här fått erfara dubbelt. Som många säkert redan vet, inte minst genom medias rapportering, har öarna nära turkiska gränsen i allmänhet – och Lesbos i synnerhet – tagit ett enormt ansvar när det gäller flyktingmottagandet i Europa och EU. Det senaste året anlände omkring 500 000(!) människor på flykt i undermåliga båtar till denna ö. Hur många som gick under på havet kan man nog bara gissa. Siffran för i år ser med all säkerhet ut att upprepas. Detta sätter naturligtvis hela samhället under stor press, särkilt som den grekiska ekonomin minst sagt redan är ansträngd. Befolkningen på Lesbos (som är nominerade till Nobels fredspris för sin insats) drabbas nu dubbelt upp eftersom turisterna till stor del uteblivit för andra året i rad. I restauranger som så här års brukar vara fulla sitter det gäster vid två eller tre bord. Solstolarna gapar tomma efter badande och hotellen går på tomgång. Ändå möts man med samma genuina vänlighet överallt. Detta var vårt första men definitivt inte sista besök här och det lokalbefolkningen minst av allt behöver är ju att människor skräms bort härifrån.

Vill man hjälpa till och dra ett litet men ack så viktigt strå till stacken erbjuder många flygbolag sina resenärer att ta med extra bagage med förnödenheter såsom livsmedel och kläder. Det är välkommet och tas tacksamt emot av de olika organisationer som verkar här. 

(Hunden heter i verkligheten Laffi.)

Taggad , ,

En superhjältes väg tillbaka

Superman

Superhjältar finns men syns inte alltid. Till vardags jobbar de ofta i det tysta utanför rampljuset. Den senaste tiden har jag haft anledning att träffat några av dem vid mina besök i Lund, men jag vet att de lever mitt ibland oss alla fast vi kanske inte alltid tänker på det. De har sällan lika uppseendeväckande dräkter som våra serietidningshjältar. Jag tänker förstås på alla dessa hjältar som arbetar inom sjukvården och utför storverk till vardags, men det finns ju också hjältar som på ett eller annat sätt hamnat inom vården ofrivilligt. Min bror är en av dem.

En liten lägesrapport

För ett par månader sedan kunde jag aldrig tro att jag skulle sitta och skriva dessa korta rader. För ett par månader sedan såg det illa ut, mycket illa. Då och där på intensiven mer eller mindre nedsövd, förde han en hjältes tysta kamp mot konsekvenserna av stamcellstransplantationen, som trots allt var ett måste för att betvinga leukemin. Och som han kämpade! Med en envishet som kan förflytta berg och en massa jäklar anamma har han nu kommit så långt att han för egen maskin går allt längre och sträckor varje dag. Alla prov har dessutom visat att ärkefienden C är nedkämpad, att det inte längre finns någon sjukdom kvar i blodet och det är ju helt fantastiskt!

Tyvärr förekommer det bakslag och bataljer som måste utkämpas, det ingår så att säga i konceptet. Ett sådant är GvH Graft-versus-host, vilket innebär att (utan att förljupa mig i de medicinska termerna) de nya vita blodkropparna kan uppfatta den nya kroppen som främmande och reagera mot den. Ofta är det hud, lever och tarm som brukas angripas och i detta fallet dessutom lungorna. Den långa perioden på intensiven tärde också väldigt hårt på de transplanterade stamcellerna vilket gjort att blodvärdena ännu inte kunnat hämta sig. Så om några veckor är det därför tänkt att jag skall donera ytterligare en omgång stamceller och då tror och hoppas vi alla att han skall få ännu lite bättre möjligheter att kunna återhämta sig och att återta sin vardagsroll igen efter en lång strid. En superhjälte reser sig alltid.

Mats Super hero

En gång hjälte, alltid hjälte.

 

Taggad , , ,

Strimmor av ljus

Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.

Winston Churchill

Strimmor av blekt ljus silas genom persiennerna och träffar ansiktet och en del av lakanet på sängen. Doften av sprit känns i hela rummet. Andningen låter tung och ansträngd. Mellan andetagen kan man om man anstränger sig höra The Wind Of Change med Scorpions strömma från högtalarna. Klaus Meines stämma är verkligen unik och gör sig bra i ballader som denna. Det är i mitten av december, snart Lucia, och i fönstret hänger en vit adventsstjärna i modern design, fast den är inte tänd ännu, kanske för att inte störa. Då och då skymtar jag människor i vita kläder skynda förbi utanför rummet, några kommer in med jämna mellanrum och talar tyst med varandra. Mellan klockan tolv och två på dagen är det för det mesta tyst och mörkt.

Trots din storlek ser du så utsatt och sårbar ut där du ligger min lillebror. Ibland gläntar du på ögonlocken, ibland försöker du säga något. Din stora hand känns svag när jag håller den, ibland försöker du kraftlöst att krama min tillbaka. Jag gråter när du inte ser. Inför dig försöker jag alltid se positivt på de små framsteg du gör och talar inte högt om läkarutlåtandena som då och då får en att kastas mellan hopp och förtvivlan.

Det var ju när våren var som vackrast du fick beskedet. Det ofattbara. Cancer. Ja, man värjer sig från att uttala det. Bara ordet får en att känna obehag. Denna djävul till sjukdom hade du nu i ditt blod och i dina lymfknutor. Redan första gången jag besökte dig där på Helsingborgs lasarett var färdriktningen utstakad. Efter ett antal behandlingar med cytostatika ville man till hösten, om allt klaffade, transplantera blodbildande stamceller från mig. Efter en sådan transplantation blir man väldigt dålig under lång tid eftersom behandlingen, som utföres här på Universitetssjukhuset i Lund (och enligt läkarna är den tuffaste som finns inom svensk sjukvård), inkluderar strålning och cellgifter och raderar ut all form av immunförsvar. Många risker, men enda chansen att bli frisk.

Tre veckor på intensiven nu. Du är omtöcknad och ibland långt borta till följd av smärtstillande, antibiotika och allehanda preparat. Det är något med lungorna som gjorde att du fick lämna ditt rum på hematologen och komma hit. Fortfarande kan ingen säga om de är infekterade  eller inflammerade eller om det kan vara en reaktion på stamcellerna som gjort att du behövde respiratorhjälp en hel vecka. Nu har de i alla fall befriat dig från slangarna du haft ner i lungorna och du andas för egen maskin igen! Ett virrvarr av slangar går fortfarande in och ut genom din kropp med olika vätskor och lösningar och på huden sitter elektroder och sensorer för hjärtverksamhet, blodtryck och syreupptagning. På monitorn ovanför din säng kan jag följa dig andetag för andetag, hjärtslag för hjärtslag. Du får kämpa varje sekund, varje minut dygnet runt. Och som du kämpar!

Det som inte syns på monitorn försöker jag förgäves läsa av i personalens ansikten. Alltid lika positiva, alltid inriktade på att få dig frisk. Sköterskan kör hårt med dig med små träningspass för dina lungor och muskler. – Du skall ju inte vara här, vi skall försöka få ner dig till avdelningen igen så fort som möjligt och vi vill ju att du skall ha permission och få komma hem till Jul, säger hon. Små strimmor av ljus att ta tillvara på och som gör att man uthärdar i detta evighetslånga decembermörker.

Klockan är efter två. Pappa och Ingela, kvinnan vid din sida, både bildlikt och bokstavligt kommer tillbaka från lunch. De sitter outtröttliga dag efter dag vid din säng och försöker stötta dig på alla sätt och vis precis som de har gjort varje ända sedan i maj då mattan rycktes bort under fötterna.

Ja, allt ställs verkligen på sin spets och vardagens problem och bekymmer känns plötsligt väldigt små och futtiga. Det här är kampen för överlevnad i dess enda riktiga bemärkelse. Ännu återstår en lång väg på resan du ofrivilligt gett dig in på. Vi säger hej då för denna gången och jag ger mig motvilligt av hemåt och upprepar i tanken som ett ständigt pågående mantra; Kämpa! Kämpa!

Skyndar genom ett gråmulet Lund mot centralen. I ögonvrån mellan alla människor skymtar jag löpsedlar som skriker om regeringskris och om vad som spås att bli årets julklapp. Livet stannar inte upp utan fortsätter att ständigt rusa fram, precis som landskapet utanför fönstret på tåget som skall ta mig till Helsingborg igen. Jag sätter mig ner och inom mig upprepar jag mitt mantra, och hoppas att kanske, kanske kommer du hem över jul. Små strimmor av ljus tränger genom molntäcket i väster. Ja, det om något skulle vara årets julklapp.

Taggad , , , ,

Converse-sjukan

Så har då det som ortopeder och ortopedtekniker lite skämtsamt betecknade som converse-sjukan tagit plats i Språkrådets årliga nyordslista för 2012.

Besvär och belastningsskador från fotleder, fotvalv, hälar och knä har ökat bland vår yngre befolkning. För att göra det väl enkelt för sig skyller man problemet på trenden med tygskor med tunn, platt sula vilka har varit –och fortfarande är, vanliga bland framför allt ungdomar. En sådan sko har ju ingen som helst stabilitet och dämpningen kan väl närmast beskrivas som obefintlig. Sätter man då i hälen för hårt får man problem. Receptet från ortopeder är så klart: inlägg och fotbäddar! Vad annat vore väl att vänta.

Grundproblemet är väl snarare det omvända; att vi gjort våra fötter en björntjänst genom att under lång tid gå och springa i uppbyggda och överdrivet dämpade skor. I en sådan sko får foten inte jobba naturligt, och muskler och ligament som annars hade gjort jobbet försvagas. Eftersom hälpartiet ligger avsevärt högre än framfoten leder det också till att hälsenan förkortas.

Foten är ju där för att ta upp belastning, men då måste den få jobba så obehindrat som möjligt. Jag själv växte upp i trätofflor på sommaren och på gymnastiken hade vi sock-i-plast. Noll dämning och stabilitet. Visst hände det att man stukade foten i början på våren i sina nya tofflor men det var väl i stort sett det enda problemet jag kan minnas.

Eftersom muskler och ligament som varit inaktiva tar tid att byggas upp så är det viktigt att steg för steg vänja fötter, ben och inte minst ryggen vid att gå i platta skor. Du kommer omedvetet sätta i hälen mjukare och du kommer att se allt mindre av din ortoped. Börja med barnen direkt och skydda dem från alla överbeskyddande skor och ge dem ett par tunna tygskor meddetsamma!

 

Bildkälla: converse.com
Taggad , ,

För förtjänstfulla insatser

Det är en dag i februari tror jag och jag är på väg till anställningsintervjun. Lite högre puls än vanligt och lite torr i munnen av nervositeten inför vad som väntar. Det är år 1986, samma år som mordet på Olof Palme, Tjernobylkatastrofen och Trisslottens födelse. Alltså skäl för en viss oro men lite hoppfull ändå när jag går uppför trapporna i den gamla byggnaden.

Svisch. Står i en vacker sal i en annan gammal byggnad, nu i Malmö. Pulsen något högre än vanligt och lite torr i munnen. Jag får ett tal uppläst för och om mig och min bana inom företaget av självaste Chefen. Det är år 2012.

Vad var det som hände? Om jag 1986 kunnat se mig själv drygt tjugofem år framåt i tiden så hade jag nog inte trott mina ögon.

Det har varit en omvälvande resa på många plan. Omvärlden har förändrats i en takt snabbare än vad de flesta kunde ana och därmed också förutsättningarna för alla vi som lever och verkar här i vår lilla del av världen. Också inom Posten har det varit en tid i ständig förändring, så visst har det varit omtumlande, med både blod och svett men också av glädjetårar. I ärlighetens namn har det väl funnits morgnar när man känt både motstånd och ovilja och helst hade legat kvar i sin sköna säng, men de dagarna är i minoritet

Svisch. Teleportören gör några snabbstopp i tiden som flimrar förbi i en rasande fart.

Det är en stjärnklar vinterkväll strax efter klockan 19 när jag kommer tillbaka till kontoret efter avslutad brevbärartur. Det är så sent att t.o.m tiden för kvällsstjänstgöringen är passerad när jag hungrig och stelfrusen stapplar in och tror att jag är sist tillbaka. Två timmar senare vid 21-snåret kommer Jonte…

Svisch. Det är en förmiddag på företagsrundan då jag inför en road kund hoppar in på passagerarplatsen i den högerstyrda postbilen.

— Ehum, ska bara kolla lite här…

Svisch. Den morgonen i lunchrummet då jag första gången jag lade märke till den där Christine… Hon som några år senare skulle bli min Fru!

När jag är på väg uppför den där trappan 1986, hoppfull med betygen i ett brunt kuvert kan jag inte ana att jag skall vara kvar inom samma företag tjugofem år senare. Den allmänna uppfattningen numera är väl snarare den att det hör till det förgångna att vara kvar hos samma arbetsgivare längre än några kvartalsrapporter. Icke desto mindre var vi en skara medarbetare med en sammanlagd anställningstid och yrkeserfarenhet på sisådär 300 år som i lördags fick ta emot en minnesgåva ”För förtjänstfulla insatser” vid denna mycket trevliga och festliga tillställning på Restaurang Årstiderna i Malmö. I de specialskrivna talen kunde man skymta individen bakom uniformen.

Taggad

Kal P. Dal blir musikal

Så var det officiellt. Den 27 oktober går ridån upp på Slagthuset i Malmö för rockmusikalen om Kal P. Dal och Pågarna. Robert Lillhonga regisserar och Nic Schröder som också skriver manus tillsammans med Cornelius Löfmark  kommer att spela Kal P. Dal. The Ark, förutom Ola Salo kommer att spela bandet. 23 föreställningar är planerade och det hela produceras av KB och The Tivoli.

Det här kan ju bli hur bra som helst, och visst är en rockmusikal helt rätt efter att han både fått ett Pågatåg och en gata i Arlöv uppkallat efter sig. Nu väntar vi bara på den där statyn…

Idag är det kanske svårt för de som inte var med att förstå hur stor han egentligen var. Han var en av pionjärerna vad gäller att sjunga rock n’roll på svenska, och då i synnerhet skånska, och han hade den sällsynta förmågan att förena både raggare och punkare på spelningarna.

Minns tydligt när jag som tolvåring helt omtumlad såg deras första tv-framträdandet någon gång 1977. Efter det var jag fast, ja jag skulle nog säga att det var inkörsporten och grunden till mitt musikintresse. Slutade tvärt med tråkiga pianolektioner och började spara ihop till en elgitarr. Jag ville ju spela solo som Mårten Micro! Många strängar senare får jag fortfarande den där alldeles speciella känslan i kroppen när jag hör inledningen till ”Karolin”…

Taggad , , ,
%d bloggare gillar detta: