Lesbos Augusti 2016


Kalimera! God morgon!

Här sitter jag som en annan Ernst barfota i skuggan av ett citrusträd med trögflytande starkt grekiskt kaffe i koppen. Enögda hotellhunden Sture (som egentligen heter något annat) har kommit för att hälsa på oss som han gör varje morgon innan han lägger sig och flämtar av värmen. Snart är det dags att resa tillbaka till verkligheten därhemma igen. En vecka går obevekligt mot sitt slut. En vecka fylld av intryck – och insikt. Härliga dagar med bad i kristallklart vatten, god mat och en massa möjligheter till upplevelser i form av historia, kultur, sport, natur eller bara att vara. Allt detta på denna lilla plats på jorden.

Men det finns ju en annan verklighet bortom de vackra solnedgångarna också och det är något som invånarna här fått erfara dubbelt. Som många säkert redan vet, inte minst genom medias rapportering, har öarna nära turkiska gränsen i allmänhet – och Lesbos i synnerhet – tagit ett enormt ansvar när det gäller flyktingmottagandet i Europa och EU. Det senaste året anlände omkring 500 000(!) människor på flykt i undermåliga båtar till denna ö. Hur många som gick under på havet kan man nog bara gissa. Siffran för i år ser med all säkerhet ut att upprepas. Detta sätter naturligtvis hela samhället under stor press, särkilt som den grekiska ekonomin minst sagt redan är ansträngd. Befolkningen på Lesbos (som är nominerade till Nobels fredspris för sin insats) drabbas nu dubbelt upp eftersom turisterna till stor del uteblivit för andra året i rad. I restauranger som så här års brukar vara fulla sitter det gäster vid två eller tre bord. Solstolarna gapar tomma efter badande och hotellen går på tomgång. Ändå möts man med samma genuina vänlighet överallt. Detta var vårt första men definitivt inte sista besök här och det lokalbefolkningen minst av allt behöver är ju att människor skräms bort härifrån.

Vill man hjälpa till och dra ett litet men ack så viktigt strå till stacken erbjuder många flygbolag sina resenärer att ta med extra bagage med förnödenheter såsom livsmedel och kläder. Det är välkommet och tas tacksamt emot av de olika organisationer som verkar här. 

(Hunden heter i verkligheten Laffi.)

Taggad , ,

Alfa Romeos historiska museum öppnar igen!

Alfa museum

Il Museo Storico Alfa Romeo

Efter sju sorger och åtta bedrövelser, minst, är det verkligen glädjande nyheter att man samtidigt med att den nya bilmodellen presenteras, kommer att öppna Il Museo Storico Alfa Romeo – Alfa Romeos historiska museum – igen den 24 juni, lagom till det italienska bilmärkets 105-års dag. (Enligt La Repubblica 25 mars.)

Museet som ligger på Alfa Romeos gamla fabriksområde i Arese stängde i början av 2009 för omfattande renoveringsarbeten inför 100-årsjubileet 2010. Sedan 2011 har museet dock varit permanent stängt med en hel del politiska turer som följd och det har verkligen sett mörkt ut för en eventuell nyöppning. Många har känt sig kallade, alltifrån upprop på sociala medier till långa samtal mellan Regionen Lombardiet, Provinsen Milano, Arese Kommun och Fiat. Stötestenen har varit att Fiat, Alfa Romeos ägare, velat sälja av en del av bilarna i beståndet för att kunna finansiera en nyöppning, men det Italienska kulturministeriet har lyckligtvis stoppat försäljningen med argumentet att samlingen tillhör Italiens industriella kulturarv.

Fabriksbyggnaderna köptes nyligen av ett privat företag och man håller för närvarande på att förvandla området till bland annat shoppingcenter (europas största sägs det) och använda marken till parkeringsplatser för besökare till Expo Milano 2015 – Världsutställningen som hålls i Milano från 1 maj till 31 oktober ­– Det vore ju fel att inte utnyttja detta tillfälle åt att visa upp sitt stolta arv inom bilindustrin.

En anekdot om tre Alfisti på resa

Jag minns mitt första besök på museet sommaren 1997. Vi hade tagit oss med bil ner genom Europa med de norditalienska sjöarna som mål. Efter några dagar vid Lago Maggiore och en avstickare till Milano närmar vi oss Arese – en sliten kommun strax norr om Milano – belägen vid första avfarten direkt efter mortorvägstullen Milano Nord. Trafiken är intensiv och det gäller att vara vaken så att man inte missar skyltningen, för här går det undan. Inne i Arese är det betydligt lugnare. Det är mulet men kvavt och strax efter middagstid när vi ensamma kryssar oss genom staden och inte en människa syns till. När jag kom igenom här några år tidigare, i slutet av åttiotalet måste det varit, vajade på en del av hyreshusen den sovjetiska flaggan med hammaren och skäran nedanför de stängda fönsterluckorna. Samma nedgångna hus som idag, samma tröttkörda gator. Här befinner vi oss långt från de chica modekvarteren inne i Milano och långt ifrån kostymerna på kaffebarerna vid affärsgatorna i centrum. Här bor arbetarna. Bilbyggarna. Män och kvinnor som jobbar på fabriken. Fabriken som med sin modernistiska arkitektur så totalt dominerat Arese alltsedan den stod klar 1961. Här bygger de drömmar åt folket. Här bygger de ”folkets Ferrari” som någon så träffande kallat bilarna från Alfa Romeo.

Detta är mitt andra försök att besöka museet som ligger vid huvudbyggnaden inne på fabriksområdet. Första gången möttes vi av en ”middagsstängt”-skylt vid grinden och var på grund av tidsbrist tyvärr tvungna att skynda vidare då vi tänkt hinna fram till Venedig samma dag. Men idag har vi tid. Vi är tre alfisti i bilen och vi letar alla tre lika ivrigt efter Viale Alfa Romeo. –Det måste ju vara här någonstans, tänker jag. Och där precis bakom kröken öppnar den upp sig och leder hela vägen ner mot huvudbyggnaden, som med loggan i megaformat på taket diffust tornar upp sig nästan upplöst av diset. Väl framme vid vakten ser det ut som om besvikelsen skulle upprepa sig. Stängt och obemannat. Vi kör tillbaka ett femtiotal meter, tyckte jag såg någon vid ett fönster. Här inne sitter vaktpersonalen och efter att ha förklarat vårt ärende för dem får vi lämna våra pass som säkerhet och skriva in oss i besöksliggaren. Alla besök måste bokas i förväg får vi förklarat för oss men det skall nog gå bra ändå eftersom vi ”kommit ända ifrån Svezia”. Vi blir ledsagade genom grinden och ombedda att parkera nere vid personalparkeringen. –Sedan är det bara att stiga in, säger han, och förklarar vidare hur vi skall ta oss fram. Lite trevande går vi in genom porten som ser ut att vara personalingången. Uppför en halvtrappa passerar vi korridoren till omklädningsrummen, på väggen sitter anslag om fritidsaktiviteter och personalmöten. Förstod han oss verkligen rätt? Ett par trappor till och sen igenom en stor dörr eller hur var det nu…

Sällan har väl kontrasten känts så överväldigande inför synen som uppenbarade sig samtidigt som våra hakor sökte sig mot det blankpolerade golvet. 4800 kvadratmeter fördelat på sex våningar. Sex våningar! Museet som funnits här sedan 1976 är indelat i fyra avdelningar och täcker allt från produktions- och tävlingsbilar, chassin och motorer till Alfa Romeos flyghistoria med flygmotorer och ett plan. Till sist väntar en avdelning med modellbilar och åtskilliga troféer, pokaler och priser från märkets långa tävlingshistoria.

Vi rör oss andäktigt genom lokalerna som i övrigt är helt folktomma så när som på en ensam lokalvårdare. Känner oss lite som Michael Jackson måste gjort när han brukade hyra ett helt varuhus för att kunna gå och spontanshoppa lite konst och kläder i lugn och ro för sig själv. Tiden springer iväg och efter några timmar lämnar vi museet och beger oss med fåniga leenden åter mot parkeringen. Dags att resa vidare. Inte kunde vi väl då tro när vi satte oss i bilen och tog ut kursen mot Gardasjön att biltillverkningen här snart skulle upphöra och att hela museet skulle vara i fara.

Har du vägarna förbi så är det väl värt ett besök. Det räcker med ett vagt intresse för bilar eller industridesign i allmänhet för att uppskatta samlingarna. Kommer du med bil och parkerar på området skall du veta att du redan är på historisk mark. Detta är sannerligen ett kulturarv värt att skydda.

Expo Milano 2015

Expo Milano 2015 med temat ”Att föda jorden. Energi för livet” vill synliggöra dagens akuta livsmedelsproblem: över en miljard människor i världen svälter eller liter av fetma, och år 2050 kommer jorden att ha en befolkning på över 9 miljarder. Experter från hela världen kommer att belysa problemet ur olika synvinklar; ekonomiska, vetenskapliga, kulturella och sociala.

Läs mer på Expo Milano 2015 officiella hemsida:

Expo 2015

 

 

Bildkällor: Quattroroute, Expo Milano 2015
Taggad , , , ,

En superhjältes väg tillbaka

Superman

Superhjältar finns men syns inte alltid. Till vardags jobbar de ofta i det tysta utanför rampljuset. Den senaste tiden har jag haft anledning att träffat några av dem vid mina besök i Lund, men jag vet att de lever mitt ibland oss alla fast vi kanske inte alltid tänker på det. De har sällan lika uppseendeväckande dräkter som våra serietidningshjältar. Jag tänker förstås på alla dessa hjältar som arbetar inom sjukvården och utför storverk till vardags, men det finns ju också hjältar som på ett eller annat sätt hamnat inom vården ofrivilligt. Min bror är en av dem.

En liten lägesrapport

För ett par månader sedan kunde jag aldrig tro att jag skulle sitta och skriva dessa korta rader. För ett par månader sedan såg det illa ut, mycket illa. Då och där på intensiven mer eller mindre nedsövd, förde han en hjältes tysta kamp mot konsekvenserna av stamcellstransplantationen, som trots allt var ett måste för att betvinga leukemin. Och som han kämpade! Med en envishet som kan förflytta berg och en massa jäklar anamma har han nu kommit så långt att han för egen maskin går allt längre och sträckor varje dag. Alla prov har dessutom visat att ärkefienden C är nedkämpad, att det inte längre finns någon sjukdom kvar i blodet och det är ju helt fantastiskt!

Tyvärr förekommer det bakslag och bataljer som måste utkämpas, det ingår så att säga i konceptet. Ett sådant är GvH Graft-versus-host, vilket innebär att (utan att förljupa mig i de medicinska termerna) de nya vita blodkropparna kan uppfatta den nya kroppen som främmande och reagera mot den. Ofta är det hud, lever och tarm som brukas angripas och i detta fallet dessutom lungorna. Den långa perioden på intensiven tärde också väldigt hårt på de transplanterade stamcellerna vilket gjort att blodvärdena ännu inte kunnat hämta sig. Så om några veckor är det därför tänkt att jag skall donera ytterligare en omgång stamceller och då tror och hoppas vi alla att han skall få ännu lite bättre möjligheter att kunna återhämta sig och att återta sin vardagsroll igen efter en lång strid. En superhjälte reser sig alltid.

Mats Super hero

En gång hjälte, alltid hjälte.

 

Taggad , , ,

Strimmor av ljus

Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning.

Winston Churchill

Strimmor av blekt ljus silas genom persiennerna och träffar ansiktet och en del av lakanet på sängen. Doften av sprit känns i hela rummet. Andningen låter tung och ansträngd. Mellan andetagen kan man om man anstränger sig höra The Wind Of Change med Scorpions strömma från högtalarna. Klaus Meines stämma är verkligen unik och gör sig bra i ballader som denna. Det är i mitten av december, snart Lucia, och i fönstret hänger en vit adventsstjärna i modern design, fast den är inte tänd ännu, kanske för att inte störa. Då och då skymtar jag människor i vita kläder skynda förbi utanför rummet, några kommer in med jämna mellanrum och talar tyst med varandra. Mellan klockan tolv och två på dagen är det för det mesta tyst och mörkt.

Trots din storlek ser du så utsatt och sårbar ut där du ligger min lillebror. Ibland gläntar du på ögonlocken, ibland försöker du säga något. Din stora hand känns svag när jag håller den, ibland försöker du kraftlöst att krama min tillbaka. Jag gråter när du inte ser. Inför dig försöker jag alltid se positivt på de små framsteg du gör och talar inte högt om läkarutlåtandena som då och då får en att kastas mellan hopp och förtvivlan.

Det var ju när våren var som vackrast du fick beskedet. Det ofattbara. Cancer. Ja, man värjer sig från att uttala det. Bara ordet får en att känna obehag. Denna djävul till sjukdom hade du nu i ditt blod och i dina lymfknutor. Redan första gången jag besökte dig där på Helsingborgs lasarett var färdriktningen utstakad. Efter ett antal behandlingar med cytostatika ville man till hösten, om allt klaffade, transplantera blodbildande stamceller från mig. Efter en sådan transplantation blir man väldigt dålig under lång tid eftersom behandlingen, som utföres här på Universitetssjukhuset i Lund (och enligt läkarna är den tuffaste som finns inom svensk sjukvård), inkluderar strålning och cellgifter och raderar ut all form av immunförsvar. Många risker, men enda chansen att bli frisk.

Tre veckor på intensiven nu. Du är omtöcknad och ibland långt borta till följd av smärtstillande, antibiotika och allehanda preparat. Det är något med lungorna som gjorde att du fick lämna ditt rum på hematologen och komma hit. Fortfarande kan ingen säga om de är infekterade  eller inflammerade eller om det kan vara en reaktion på stamcellerna som gjort att du behövde respiratorhjälp en hel vecka. Nu har de i alla fall befriat dig från slangarna du haft ner i lungorna och du andas för egen maskin igen! Ett virrvarr av slangar går fortfarande in och ut genom din kropp med olika vätskor och lösningar och på huden sitter elektroder och sensorer för hjärtverksamhet, blodtryck och syreupptagning. På monitorn ovanför din säng kan jag följa dig andetag för andetag, hjärtslag för hjärtslag. Du får kämpa varje sekund, varje minut dygnet runt. Och som du kämpar!

Det som inte syns på monitorn försöker jag förgäves läsa av i personalens ansikten. Alltid lika positiva, alltid inriktade på att få dig frisk. Sköterskan kör hårt med dig med små träningspass för dina lungor och muskler. – Du skall ju inte vara här, vi skall försöka få ner dig till avdelningen igen så fort som möjligt och vi vill ju att du skall ha permission och få komma hem till Jul, säger hon. Små strimmor av ljus att ta tillvara på och som gör att man uthärdar i detta evighetslånga decembermörker.

Klockan är efter två. Pappa och Ingela, kvinnan vid din sida, både bildlikt och bokstavligt kommer tillbaka från lunch. De sitter outtröttliga dag efter dag vid din säng och försöker stötta dig på alla sätt och vis precis som de har gjort varje ända sedan i maj då mattan rycktes bort under fötterna.

Ja, allt ställs verkligen på sin spets och vardagens problem och bekymmer känns plötsligt väldigt små och futtiga. Det här är kampen för överlevnad i dess enda riktiga bemärkelse. Ännu återstår en lång väg på resan du ofrivilligt gett dig in på. Vi säger hej då för denna gången och jag ger mig motvilligt av hemåt och upprepar i tanken som ett ständigt pågående mantra; Kämpa! Kämpa!

Skyndar genom ett gråmulet Lund mot centralen. I ögonvrån mellan alla människor skymtar jag löpsedlar som skriker om regeringskris och om vad som spås att bli årets julklapp. Livet stannar inte upp utan fortsätter att ständigt rusa fram, precis som landskapet utanför fönstret på tåget som skall ta mig till Helsingborg igen. Jag sätter mig ner och inom mig upprepar jag mitt mantra, och hoppas att kanske, kanske kommer du hem över jul. Små strimmor av ljus tränger genom molntäcket i väster. Ja, det om något skulle vara årets julklapp.

Taggad , , , ,

Utsikt från ett köksfönster

Om man har en kamera för mycket…

Vad gör man om man precis bytt ut sin gamla kompaktkamera mot en ny, och ändå vill låta den komma till användning? Själv var jag på väg att lägga den i någon bortglömd låda långt in i förrådet, så som man brukar göra med gamla saker. Jag hejdade mig dock och satte tvärtemot upp den fullt synlig på en hylla vid köksfönstret.

Min tanke var att under ett år framåt, varje lördagsmorgon klockan nio, ta en bild ut genom fönstret för att dokumentera årstidernas skiftningar. Att det blev just lördagar och just klockan nio berodde helt enkelt på att det var just då jag satt funderade på i vilken låda jag skulle kunna glömma bort att jag stoppat den gamla trotjänaren, om jag händelsevis någon gång skulle leta efter den. Alltså, fram med silvertejp, i med nya batterier och i med ett minneskort. Kameran tejpades stadigt fast på hyllan och varje lördag vid frukostdags följde sedan rutinen att mitt i någon tidningsartikel avbryta för att borsta av sig croissantsmulorna och hoppa upp i fönsterkarmen och trycka av. Tyvärr vill kameran äta batterier till frukost, så jag var tvungen att byta när jag kommit ungefär halvvägs igenom projektet. Lite trixigt att lossa och sedan få den i rätt position igen men…

Frågan vad man sedan skulle göra med alla bilder, sammanlagt femtiotvå stycken, dök upp. På något sätt ville jag komprimera alla lördagsförmiddagar till en enda och förmedla någon slags känsla för vad som kan hända utanför lägenheten under ett år.

Redigeringen gjordes i Photoshop, där samtliga bilder lades i lager på varandra och gjordes mer eller mindre transparenta för att får fram den där känslan. Det blev till slut två versioner med lite olika utryck.

Kameran jag använt är en Canon Powershot A520 med 4.0 megapixlar. Första bild togs 17 augusti 2012 och den sista 10 augusti 2013.

”Saturdays at 9.00 a.m”

”Reflections at my window””

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Taggad ,

I väntan på Vättern

Genrep

Cykelloppet Ringsjön Runt i ett försommarfagert Skåne känns som ett trevligt sätt att fördriva lördagen på och samtidigt ett slags genrep inför vad som komma skall. Det är ju mycket som skall förberedas och inhandlas när man som relativ nybörjare väl gett sig in på det här med landsvägscykling.

Och vinnaren är…

Eftersom Vätternrundan blev fullbokad knappt två timmar efter att anmälan öppnades i oktober hade jag väl mer eller mindre gett upp hoppet att få en plats, men så en dag i februari lottade Posten –företaget där jag jobbar och en av huvudsponsorerna för svensk cykel– ut hundra platser man bokat och några veckor senare skulle det visa sig att jag tillhörde en av de lyckliga hundra. Lätt överrumplad kunde jag så smått köra igång ”Projekt VR 2013”.

Ny racer

Ganska omgående tvingades jag dock, om än lite motvilligt, konstatera att min gamla trotjänare på landsvägarna, en Bianchi Camaleonte – race-hybrid från 2006, inte är en optimal kompanjon att stånga sig igenom de 30 milen runt Vättern tillsammans med. Sökte således efter ett bättre alternativ: En ingångsracer till ett inte allför högt pris, eftersom kostnaderna lätt springer i väg när det gäller en så pass prylfixerad motionsform som cykel. Valet föll på en Bianchi Impulso med Shimano 105-grupp, ram i aluminium och gaffel i kolfiber och därtill nya skor och pedaler.

Någon vecka efter påsk kom så det efterlängtade sms:et från cykelhandlar’n.Det var bara vänta på att det förhoppningsvis sista snöbakslaget skulle försvinna för att, efter att ha ställt in och anpassat den enligt cykelkonstens alla regler, så äntligen kunna ge mig ut och låta den smaka asfalt.

Förberedelser och logistik

Under vintern har jag kört spinning som komplement till den skadeförföljda löpträningen, så även om det inte hinns med mer än runt 15 mil i veckan på hojen har det totalt sett hamnat en hel del mil i benen. Jag räknar med att ha dryga 150 mil bakom mig i år när det är dags för start. Har sista veckorna även hunnit med några pass tillsammans med Cykelklubben Fix i Helsingborg där vi bla tränat på att köra i klunga.

Förberedelserna inför ett lopp som Vätternrundan kräver också ett visst mått av logistik. Förutom träning, kläder och övrig utrustning skall boende och transport fixas. De flesta boendealternativen föll av olika anledningar bort ett efter ett, inklusive tanken på att hyra en husbil. Min mycket gästfria svägerska i Jönköping och en cykelhållare från Thule till biltaket hjälpte till att lösa de pusselbitarna. Fast att montera den där last- och cykelhållaren var en prövning i sig. Fyra olika förpackningar med fyra lika motstridiga monteringsanvisningar skulle visa sig bli ett projekt som varade hela regniga söndagseftermiddagen. Men det är ett väldesignat och genomtänkt koncept och det blev riktigt bra till slut.

Sol vind och vatten

På lördag är det alltså dags att se om alla övriga bitar finns på plats och att kroppen och knoppen är någorlunda förberedd på vad som väntar. 125 km-rundan runt Ringsjön kommer då också att bli det längsta pass jag kört hittills år. Går allt som planerat lyser solen i ansiktet och jag har vinden i ryggen.

Taggad , , , ,

Converse-sjukan

Så har då det som ortopeder och ortopedtekniker lite skämtsamt betecknade som converse-sjukan tagit plats i Språkrådets årliga nyordslista för 2012.

Besvär och belastningsskador från fotleder, fotvalv, hälar och knä har ökat bland vår yngre befolkning. För att göra det väl enkelt för sig skyller man problemet på trenden med tygskor med tunn, platt sula vilka har varit –och fortfarande är, vanliga bland framför allt ungdomar. En sådan sko har ju ingen som helst stabilitet och dämpningen kan väl närmast beskrivas som obefintlig. Sätter man då i hälen för hårt får man problem. Receptet från ortopeder är så klart: inlägg och fotbäddar! Vad annat vore väl att vänta.

Grundproblemet är väl snarare det omvända; att vi gjort våra fötter en björntjänst genom att under lång tid gå och springa i uppbyggda och överdrivet dämpade skor. I en sådan sko får foten inte jobba naturligt, och muskler och ligament som annars hade gjort jobbet försvagas. Eftersom hälpartiet ligger avsevärt högre än framfoten leder det också till att hälsenan förkortas.

Foten är ju där för att ta upp belastning, men då måste den få jobba så obehindrat som möjligt. Jag själv växte upp i trätofflor på sommaren och på gymnastiken hade vi sock-i-plast. Noll dämning och stabilitet. Visst hände det att man stukade foten i början på våren i sina nya tofflor men det var väl i stort sett det enda problemet jag kan minnas.

Eftersom muskler och ligament som varit inaktiva tar tid att byggas upp så är det viktigt att steg för steg vänja fötter, ben och inte minst ryggen vid att gå i platta skor. Du kommer omedvetet sätta i hälen mjukare och du kommer att se allt mindre av din ortoped. Börja med barnen direkt och skydda dem från alla överbeskyddande skor och ge dem ett par tunna tygskor meddetsamma!

 

Bildkälla: converse.com
Taggad , ,

Dags att vända blad (och springa vidare).

En summering av träningsåret 2012 skulle kunna inledas med ett citat av Bo Sundström i Bo Kaspers Orkester på senaste konserten: ”En beskrivning av ett jävla pissår helt enkelt.”

Efter att ha haft ett verkligt superår 2011 med rekord i antalet tävlingar, inspirationsboostad till tusen av löpargruppen SATS Running Club och resultat i nivå med personbästa kunde det knappast bli bättre, vilket skulle visa sig…

Året inleddes som det föregående slutade, med ett sedan länge ignorerat hälsporresymtom och nyutprovade, dyra inlägg. Efter ett kortare träningsuppehåll pga flyttbestyr och en rejäl vurpa i en novembermörk Pålsjö Skog förärades jag även en diffus smärta i bakre lårmuskeln som –trots att jag i stort sett slutat springa helt och hållet, ännu envist vägrat ge med sig. Försökte ta mig runt mina löprundor som vanligt, men allt eftersom att smärtan ökade och temperaturen sjönk så föll, liksom snön, också motivationen och träningsmängden rasade i träningsdagboken. Besök hos sjukgymnast konstaterade bristning / inflammation i hamstringsmuskelns fäste. Vila och lätt träning hemma ordinerades.

Kan man inte göra det man vill så får man göra det man kan

Alltså försöka hitta någon kompletterande träningsform. Smidig som ett kylskåp satt jag så där på gymmet och yogamattan i dämpad belysning och lyssnade till min andning och försökte hänga med i positionsbytena. –Mycket jobbigare än vad jag föreställt mig. Efter att ha gått på ett pass i veckan, hyfsat regelbundet, kan jag säga att jag har en mycket bättre kroppskontroll idag och att jag även blivit bättre på att hantera vardagsstressen.

Annan, mer mjölksyrakrävande, träning som jag tycker fungerar bra som komplement är cykel, både på landsväg och i form av olika intensiva spinningpass samt ViPR -en cylinder av gummi i tre olika vikter. Med många olika greppmöjligheter kan den användas som en skivstång, balansplatta, hantlar eller som en medicinboll. Här är det dock lätt att gå på en för tung ViPR alltför snabbt vilket jag fick erfara genom en inflammerad sena i armen som bryskt hållit mig borta från styrketräningslokalen i nästan precis ett halvår. Elände.

Som alltid vaknar ju löpsuget på allvar framåt våren och i år var inget undantag. Tanken var nu att lägga om kurs helt och börja springa med sk barfotaskor istället och i stort sett bara köra intervaller enligt konceptet 30-20-10. Allt för inte förvärra skadan och ändå inte förlora alltför mycket i kondition. Eftersom helt andra och otränande muskler tas i bruk vid denna typ av löpning så krävs det lång tillvänjning innan det går att springa längre distanser. Men enligt planen och en anmälan som tycktes etsad almanackan skulle jag springa Post SM och den sk Postmilen i maj! Det fick bli i konventionella skor och jag kunde, trots nästintill obefintlig träning, genomföra den med hjälp av värktabletter, men mot allt sunt förnuft. Det blev en hyftsad tid men sviterna satt i vill jag lova.

Allt detta är ju ändå till stor del självförvållat och ganska små bekymmer i jämförelse med Hustrun vars menisk spökat under året och trots operation i augusti fortfarande smärtar och förhindrar henne att träna som vanligt. Sade jag elände?

I samma takt som alla mina tröjor och skjortor på ett mystiskt vis krympte så stod framför allt landsvägscykel och spinning för en allt mer tynande veckoträningsdos. Målet någonstans där i fjärran var Vätternrundan 2013.

Men med en anmälningsprocedur i stil med att sätta hoppet till trisslotter så försvann illussionerna efter 2 timmar och 45 minuter anmälningsdagen. Nytt rekord!

Det blir bättre se’n

I somras sträckläste jag Born to run av Christopher McDoughall och blev…frälst!

Sällan har väl så många fjäll fallit från ögonen som under den tid det tog från första till sista kapitlet. Det kändes verkligen som jag var på rätt spår med det här med barfotalöpning. Bort med inläggen och alla råd om stabilitet och dämpning! De kanske snarare orsakat än förhindrat alla skador.

Nu är jag tillbaka på löpbandet och bland vikterna på gymmet och avslutar just nu sista dagarna på året med några sedan länge efterlängtade styrkepass och nyfunnen inspiration –och ordentligt med träningsvärk. Armen känns bra nu medan smärtan i hamstringsmuskeln varken blir bättre eller sämre. Bara att gilla läget alltså. Kör lite lätt (barfota-)löpteknik på löpband. Skulle verkligen vara kul att kunna genomföra årets upplaga av Springtime – Helsingborgs Stadslopp över 10 km.

Hittade därför lämpligt ett par Merrell Road Glove på mellandagsrean idag med ett pris jag inte kunde motstå. En barfotasko med mycket bra omdömen och en riktig motivationshöjare! Så nu står det två par i hallen och blänger på en och vill ut. Dessutom har SATS anammat 30-20-10 metoden och kommer att köra spinning enligt konceptet med start i januari. –Jo, jag är bokad…

Spinninginstruktör Anna tipsade förresten om norska Birkebeinerrittet, ett 94 km långt mountainbikelopp som går om hösten. Kanske kan va något att sätta tänderna i…

För övrigt håller jag självklart tummarna för Team Rynkeby och särskilt dess helsingborgslag som just nu är i full färd med att helt ideellt samla in pengar till barncancerfonden innan det bär av till Paris på cykel i sommar. Hjältar finns!

Taggad , , , , , , , , , , , ,

För förtjänstfulla insatser

Det är en dag i februari tror jag och jag är på väg till anställningsintervjun. Lite högre puls än vanligt och lite torr i munnen av nervositeten inför vad som väntar. Det är år 1986, samma år som mordet på Olof Palme, Tjernobylkatastrofen och Trisslottens födelse. Alltså skäl för en viss oro men lite hoppfull ändå när jag går uppför trapporna i den gamla byggnaden.

Svisch. Står i en vacker sal i en annan gammal byggnad, nu i Malmö. Pulsen något högre än vanligt och lite torr i munnen. Jag får ett tal uppläst för och om mig och min bana inom företaget av självaste Chefen. Det är år 2012.

Vad var det som hände? Om jag 1986 kunnat se mig själv drygt tjugofem år framåt i tiden så hade jag nog inte trott mina ögon.

Det har varit en omvälvande resa på många plan. Omvärlden har förändrats i en takt snabbare än vad de flesta kunde ana och därmed också förutsättningarna för alla vi som lever och verkar här i vår lilla del av världen. Också inom Posten har det varit en tid i ständig förändring, så visst har det varit omtumlande, med både blod och svett men också av glädjetårar. I ärlighetens namn har det väl funnits morgnar när man känt både motstånd och ovilja och helst hade legat kvar i sin sköna säng, men de dagarna är i minoritet

Svisch. Teleportören gör några snabbstopp i tiden som flimrar förbi i en rasande fart.

Det är en stjärnklar vinterkväll strax efter klockan 19 när jag kommer tillbaka till kontoret efter avslutad brevbärartur. Det är så sent att t.o.m tiden för kvällsstjänstgöringen är passerad när jag hungrig och stelfrusen stapplar in och tror att jag är sist tillbaka. Två timmar senare vid 21-snåret kommer Jonte…

Svisch. Det är en förmiddag på företagsrundan då jag inför en road kund hoppar in på passagerarplatsen i den högerstyrda postbilen.

— Ehum, ska bara kolla lite här…

Svisch. Den morgonen i lunchrummet då jag första gången jag lade märke till den där Christine… Hon som några år senare skulle bli min Fru!

När jag är på väg uppför den där trappan 1986, hoppfull med betygen i ett brunt kuvert kan jag inte ana att jag skall vara kvar inom samma företag tjugofem år senare. Den allmänna uppfattningen numera är väl snarare den att det hör till det förgångna att vara kvar hos samma arbetsgivare längre än några kvartalsrapporter. Icke desto mindre var vi en skara medarbetare med en sammanlagd anställningstid och yrkeserfarenhet på sisådär 300 år som i lördags fick ta emot en minnesgåva ”För förtjänstfulla insatser” vid denna mycket trevliga och festliga tillställning på Restaurang Årstiderna i Malmö. I de specialskrivna talen kunde man skymta individen bakom uniformen.

Taggad

Med cykel till Paris

Foto: Knud Korsgaard

Måste bara skriva några rader om ett fantastiskt projekt.

Tänk att du genom att cykla till Paris kan bidra till att bekämpa barncancern!

Varje år samlar Team Rynkeby in pengar till Barncancerfonden i Sverige och Børnecancerfonden i Danmark. Kulmen når man i juli då man under sju dagar cyklar ända till Paris. I år var man 790 cyklister och 150 medhjälpare fördelade på 13 lag. Deltagarna är motionscyklister i olika åldrar med den enda gemensamma nämnaren att de just är motionärer och att de brinner för kampen mot barncancern. Med gemensamma krafter i olika team arrangerar man under året olika events och samlar in pengar genom att knyta sponsorer till projektet. Under 2011 kunde man redovisa hela 13 Mkr i insamlade pengar.

Nu har ett team bildats i Helsingborg, och söndagen den 9 september var det så dags för ett första informationsmöte i Hertzska Villan i Vikingsbergsparken. Vi var nog uppemot ett hundratal förväntansfulla som hade samlats för att lyssna till en inspirerande presentation där man förutom att presentera projektet värvade medlemmar till årets lag som förutom cyklister, även består av chaufförer och servicepersonal. Både jag och min fru blev oerhört inspirerade att vara med när vi fick höra de som var med i år berätta. Att efter månader av träning och med starka viljor äntligen kunna defilera genom Paris och nå det efterlängtade målet dagen innan Tour de France avslutas på samma sträcka kan väl bara beskrivas som magiskt. Att samtidigt veta att man varit med om att samla in de så viktiga pengarna till Barncancerfonden gör prestationen än större.

Vill du veta mer kan du besöka Team Rynkebys hemsida. Nedan finns också en länk till helsingborgsteamets blogg:

http://teamrynkebyhelsingborg.wordpress.com

Taggad ,
%d bloggare gillar detta: